Idag är det väldigt tungt och motigt. Igår var iofs ännu värre så kanske är jag på väg åt rätt håll. Ändå.

Efter låååång väntan har jag fått en läkartid, torsdag 30/4.

Spännande!!!?

Inte direkt.

Men man vet aldrig, kanske får jag äntligen träffa en proffessionell läkare, som tar mig och vad jag säger på allvar.

Någon som istället för att se på utsidan som ser så pigg ut, kanske kan se att det på insidan bara är ett jävla kaos.

Jag tackar ständigt mina hjälpare som håller mig vid liv.

Det är dem, min underbara unge och medicinen som håller mig flytande.

Låter ju inte klokt, och det är ju inte det heller. Men sant.

Det är inte konstigt att det händer så mycket skit överallt hela tiden. Många som mår som jag men som saknar de spärrar jag tack och lov har. Att någon sticker kniven i någon annan av ren frustration, inte särskilt konstigt, men fruktansvärt . Att någon skjuter ner hela sin närmaste omgivning, inte ett dugg märkligt, men ohyggligt sorgligt och tragiskt. 

Man är utlämnad till sig själv och sin närmsta krets, förutsatt att det finns någon. Annars, all by myself...

 Hjälp?! Men vad är hjälp då?

Hur fan hjälper man någon som  inte vill leva att inte dö?

Om jag inte kan se någon mening, hur ska  du kunna visa mig den?

Jag vill leva, jag har en mening. Jag är en av de lyckligt deprimerade.

Går det verkligen? Kan man väl inte vara heller?!

Eller?

 //N